En Änglagårdsbegravning

Det var ljust, fint och fullt av blommor vid min svärfar Görans begravning för en vecka sen. Och SORGLIGT förstås! Kören Cantemus sjöng Koppången, en vacker låt som jag tidigare hört med Kalle Moraeus på fiol, och vi grät allihopa. Även de som sjöng. För det var ju Görans egen kör, som han själv sjöng i – när han levde.

 

 

Det var många som kom till Skogskapellet för att ta farväl av Göran. Nära och kära, syskon och vänner från bland annat SLU-tiden, och alla de politiska och kyrkliga sammanhang, som han varit delaktig i. Så när kistan bars ut till graven på Skogskyrkogården så följdes den av ett långt begravningståg. Och det kändes som om vi var med om en riktig Änglagårdsbegravning, en sån som man annars mest ser på film.

 

 

Min svärmor Majvor hade ordnat ett hjärta av rosor med en hälsning till Göran.

 

 

Vår bukett var vit som snö med liljor, rosor och nejlikor.

 

 

Lite overkligt är det att Göran nu inte längre finns med bland oss andra. Åtminstone inte på samma sätt som tidigare.

 

 

Mamma och pappa skickade en hälsning från Dalarna i orange, violett, rosa och grönt.

 

 

Efter begravningen var alla bjudna till församlingshemmet på smörgåstårta och kaffe. Majvor, Thomas, AnnaHelena och Håkan hade dukat fint kvällen innan för 120 personer.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0