TRO, hopp och kärlek
Klockan 15 började konfirmanderna i Ängby kyrka att avlägga sina trosbekännelser, som de själva skrivit. Fem över halv fyra kom jag inrusande i kyrkan. Men då hade Amanda redan sagt vad hon tror på. Och varför. Jag missade det, men så blir det när flera viktiga saker händer samtidigt i livet.
Efter att Amanda gett sig av tidigt på konfirmationsmorgonen fick morfar feberfrossa. Sen fick vi åka ambulans till St Görans sjukhus där han fick stanna kvar över natten. Själv tog jag taxi till Ängby kyrka och Amandas konfirmation.
Där möttes jag av glada ungdomar i vita kåpor som efter en intensiv lägervecka i London lärt sig mer om sig själva och relationen till sin nästa än vad de gjort under hela konfirmationsåret. Härligt!
På plats i kyrkan fanns också storasyster Emilia, farmor Majvor och faster Anna Helena...
... och Håkan, gudmor Cecilia, Håkan och faster Maria. Och alla kusinerna förstås!
Sen blev det fika hemma hos oss med bland annat en riktigt fräsch Halloncheesecake.
Småkakorna, som vi bjöd på, hade Thomas bakat.
Efter allt firande for vi på kvällen in till St Görans sjukhus och hälsade på morfar David som, trots omständigheterna, verkade må rätt bra. Jag säger bara TACK till alla sjuksystrar, biträden, ambulansförare och akutläkare, för att ni finns där för oss när vi behöver er som bäst. Och för att ni är så otroligt proffsiga. Är det någon som ska ha bra löner och arbetsförhållanden så är det ni!
Mamma hade fått en stroke
Mamma hade fått en stroke, konstaterade sjukhuspersonalen efter att ha gjort en hjärnröntgen på Falu lasarett. Men trots att hon inte kom in i tid - jag har läst att det är bråttom när det handlar om stroke - så gick det förhållandevis, efter omständigheterna, rätt bra. Mamma sitter just nu i rullstol, men hon pratar och är sig själv rent mentalt.
Efter att tillbringat en tid på avdelning 29 fick mamma flytta över till rehabavdelningen 58, där hon trivs jättebra. Tanken är att hon ska vila och samtidigt få träna för att se hur mycket hon klarar av framöver.
Sommaren 2014 blev det hur som helst rätt många fikapauser i stadsparken, som ligger på sjukhusområdet i Falun. Morfar hängde oftast på, liksom Emilia och Amanda. Och Thomas. Det kunde ha varit värre.
När ambulansen kom och vände
I dag på lunchen fick jag ett sådant där samtal, som man helst av allt inte vill ha. Men jag är naturligtvis tacksam att min morbror Gunnar ringde och att han fanns där hos mamma. Hon var sig inte lik och han visste inte riktigt vad vi skulle göra. Jag som befann mig 30 mil därifrån ringde ambulans, som lovade åka dit. Själv fortsatte jag att jobba ett par timmar till, ända tills jag fick veta att ambulansen inte tagit med mamma till sjukhuset. Då kastade vi oss - Emilia och jag - på tåget upp till mamma i Dalarna.
Väl framme i skymningen kunde vi prata med mamma. Hennes största problem var att hon inte kunde resa på sig och gå, men vi förstod också att något större hänt. Hon pratade ibland osammanhängande och var extremt trött. Jag pratade med alla som gick att prata med lokalt - hemtjänsten, biståndsbedömare distirktssköterskor, arbetsterapeuter och vårdcentralen i Gagnef. Men först efter att vi väntat ytterligare ett dygn, så fick vi hjälp av doktorn i Djurås, att ta oss vidare till Falu lasarett, där mamma blev inlagd. Själva tog vi sista bussen tillbaka till kyrkbyn.
Midsommar i Sandvikens fäbodar
Årets midsommarafton inleddes med halv elva-kaffe hos Drängpers. Thomas bror, Håkan, med familj anlände precis i tid för fikat och Maria, min svägerska, hade med sig flera sorters hembakta kakor till allas vår förtjusning. Några av dem blev faktist våra nya favoriter, som vi bakar om och om igen.
Efter förmiddagsfikat fick vi skynda till blomsterängen för att hinna få ihop våra buketter till fäbodlagets midsommarstång på stranda. Alla hjälptes åt - stora som små och gamla som unga.
Emilia och Maria satte ihop den vackraste av midsommarkransar. Och morfar David och Björn såg till att stången blev klädd med björkris.
I väntan på majstångsresningen åt vi sillunch. Maria bjöd på hemgjord sillltårta och lingonsill - så till och med jag, som inte är så förtjust i sill, var tvungen att smaka. Det gick bara inte att motstå. Och när sen Thomas bjöd på Oppigårds öl och ekologisk snaps så kände vi nog att allsången inte var långt borta.
Är det midsommar så ska det också vara blomsterkrans, inte bara i majstången, utan också på huvudet. Maria band snabbt en prästkragevariant till sig själv och en med blåklockor till Emilia.
När spelmännen tar ton i granngården hos Genfors då är det dags att gå ner till Flosjön och dansa runt majstången. I år såg jag bara två kullor med dräkt på fäbodvallen. Den ena av dem var Anna-Maria, som bar Mockfjärdsdräkt. Sommartid bor hon granne med min kusin Lennart och Sivonne (i blått) i Myrbo och vi lekte ihop när vi var var små. Tänk om vi kunde få fler att ta på sig dräkten till ett annat år - jag lovar att de flesta som var där har en, eller snarare två, hängandes i garderoben. Vilken blomsteräng vi skulle få. Jag kanske själv skulle ta mig i kragen och ta på min flodadräkt - till att börja med.
Det blev en solig midsommarkväll, men kall. Vi hade som tur var laddat med tröjor - lager på lager. Fram på småtimmarna blev det till och med frost i gräset. Men då sov vi redan för längesen i bustugorna.
