När ambulansen kom och vände

 
I dag på lunchen fick jag ett sådant där samtal, som man helst av allt inte vill ha. Men jag är naturligtvis tacksam att min morbror Gunnar ringde och att han fanns där hos mamma. Hon var sig inte lik och han visste inte riktigt vad vi skulle göra. Jag som befann mig 30 mil därifrån ringde ambulans, som lovade åka dit. Själv fortsatte jag att jobba ett par timmar till, ända tills jag fick veta att ambulansen inte tagit med mamma till sjukhuset. Då kastade vi oss - Emilia och jag - på tåget upp till mamma i Dalarna. 
 
 
 
 
Väl framme i skymningen kunde vi prata med mamma. Hennes största problem var att hon inte kunde resa på sig och gå, men vi förstod också att något större hänt. Hon pratade ibland osammanhängande och var extremt trött. Jag pratade med alla som gick att prata med lokalt - hemtjänsten, biståndsbedömare distirktssköterskor, arbetsterapeuter och vårdcentralen i Gagnef. Men först efter att vi väntat ytterligare ett dygn, så fick vi hjälp av doktorn i Djurås, att ta oss vidare till Falu lasarett, där mamma blev inlagd. Själva tog vi sista bussen tillbaka till kyrkbyn. 
 
 
 
Vi hade ju inte ätit på hela dagen, så vi tog några mackor och bestämde oss sen, trots att klockan närmade sig elva på kvällen, att ta en promenad runt älva, mest för att andas lite frisk luft och för att försöka förstå vad vi egentligen varit med om. Längs vägen vid älvkanten stod de vackraste lupiner på parad. Korna råmade och kom fram och hälsade på oss i Forsgärdet. Älven själv låg spegelblank. Och vi kunde nästan se älvorna, eller var det råndor, som dansade på ytan? Floda visade sig helt enkelt från sin bästa sida i sommarnattens vackra ljus. Och vi var glada över att vara på plats. 

 
 
 
 

 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0