.

I år blir det inte så många ettåringar i vår trädgård. Tålmodigt och med stor passion har min svärfar varje vår drivit upp tobaksblommor, rudbeckior och zinnior från frö till färgsprakande blomsterprakt och delat med sig till oss. Nu har han efter en tids sjukdom ryckts bort från oss. Och inget blir sig likt.

Och då tänker jag inte bara på de frusna krukorna och öde rabatterna, utan på livet som helhet. Våra samtal runt fikabordet handlade ofta om intressanta samhällsfenomen och andra angelägenheter. Och han fanns där när vi behövde hjälp med att flytta, renovera köket eller bygga en altan. För Emilia och Amanda var han förstås VÄRLDENS BÄSTA FARFAR!!

Göran inspirerade oss alla med sitt odlarintresse. Att få besöka hans växthus och se allt som växte gav mersmak och jag började själv att så frön. Först på fönsterbrädat och så småningom i ett eget växthus. Men det var tack vare Görans skörd som vi fyllde de stora krukorna varje sommar.

Med frön från fjolårets plantor får vi nu försöka komponera sommarens land på egen hand. Självklart ska vi göra vårt bästa. Det får bli som en hyllning till Göran!