.

På sparktur i Floda

 

  

 

 

Att åka spark genom ett vinterklätt Dala-Floda, när föret är som bäst, och solen dessutom tittar fram genom snödiset, får mig att känna mig levande  – på ett alldeles speciellt vis. Kanske för att kylan tränger sig på, trots att jag laddat med lager på lager under vinterjackan. Eller så beror det på att det är så vidunderligt vackert här – i all sin enkelhet. 

 

 

Eller så hör jag helt enkelt hemma här. Bland snödrivor och rödmålade härbren. Ja, tänk om man fick flytta in i det här huset och tända ljus i alla fönster. Inreda Westins affär och öppna Drängpers kafé och knölar med antikstuk. Och leva drömmen. På riktigt.  

 

 

 

Jag sparkar vidare ner mot Sjögårdarna. Båthusen nere här vid Flosjön är täckta med snö. Här är otroligt fridfullt.

 

 

 

Postlådorna hänger på rad. Och jag kan inte låta bli att undra om alla används. 

 

 

 

I Kyrkbyn ligger gårdarna tätt, men just nu är det rätt så folktomt här ute.

 

 

 

 

I natt gick termometern ner mot – 30 grader kallt. Och mamma har fullt upp med att mata fåglarna så att de inte ska frysa ihjäl. 

 

 

 

Bättre ställe än Dala- Floda hade Mando Diao knappast kunnat välja för att spela in nya skivan, Infruset, där de tonsatt en rad av Gustaf Frödings dikter på ett sätt som berört oss alla djupt. Strövtåg i Hembygd, som är en av låtarna, är som hämtad ur naturen, kulturen och människorna uti byarna här runt omkring. 

 

 

 

 

Jättefina bilder! :)

Hej!
Har inte varit och hälsat på här på din sida tidigare, men det lär ju inte vara sista gången. Så mycket mysigt och härligt och verkligen härligt på landet med allt vad det innebär. Själv har jag inte orken, eller vad man skall kalla det för städer, vill bara göra som tjuren Ferdinand, sitta under en korkek och lukta på blommorna.
Ha en skön advent!